Katherine Harrison

Bli vän med din robot …

Katherine Harrison

Katherine Harrison, universitetslektor vid Linköpings universitet, är projektledare för WASP-HS projektet The ethics and social consequences of AI & caring robots tillsammans med Ericka Johnson, professor.

Vad skulle du göra om en robot var dum mot dig? Det var frågan jag ställde under en familjemiddag en kväll. ”Be den att sluta eller springa iväg”, föreslog min fyraåring. ”Stänga av den”, var min partners svar.

Relationerna vi har till våra maskiner förändras när robotar kommer in i vårt dagliga liv. Vi och våra barn förväntas interagera med robotar eftersom de utför olika typer av tjänster och vård för oss i livets olika faser. Vad kommer det att innebära för hur vi – och hur robotarna – tänker kring vård?

De olika svaren vid familjens middagsbord ger en antydan om varför det är viktigt att noga tänka över hur vi ser på våra relationer med robotar. Medan en vuxen helt enkelt kan avfärda robotens dåliga sätt genom att slå av en strömbrytare, kanske ett barn inte förstår eller känner att något sånt är möjligt. I nära samspel mellan människor och robotar, där vård och samhörighet är målet, blir frågor om ansvar, förtroende och empati viktiga.

Framgångsrika interaktioner mellan människor och robotar som följeslagare kräver att en relation skapas, en samverkan där både människa och robot lär sig, anpassar sig och närmar sig varandra. Att designa robotar så att de kan agera på ett mer ”mänskligt” sätt är en viktig pusselbit. Gester och rörelser som antyder känslomässiga svar är ett effektfullt sätt att skapa samhörighet och förtroende mellan människa och robot.

Det finns emellertid tydliga skillnader i uppfattningen om vad känslor är och hur de fungerar mellan de tekniska vetenskapsområdena och samhällsvetenskapens områden. Finns det ”universella” känslor, som är tillräckligt generaliserbara och igenkännliga för att vara programmerbara? Eller är känslomässiga uttryck specifika för kulturella sammanhang, ålder, kön och socioekonomisk status? Kan alla känslor enkelt namnges och kategoriseras? Eller ligger kanske vissa bortom språket och är svåra att verbalisera?

Dessa skillnader i förståelse är mycket relevanta när det gäller social robotik, och särskilt när forskare inom teknikområden bygger relationer för acceptans och engagemang med roboten.

I vårt projekt ser vi dessa disciplinära skillnader som en viktig utgångspunkt för att utveckla robotar som följeslagare. I samarbete med Uppsala Social Robotics Lab, Center for Applied Autonomous Sensor Systems och FurHat Robotics strävar vi efter att bygga en tvärvetenskaplig dialog för att ta itu med de spännande utmaningarna inom social robotik.

Vi tror att dessa typer av tvärvetenskapliga samarbeten utgör den bästa chansen att integrera insikter från humaniora och samhällsvetenskap för att säkerställa att design och utveckling av sådana robotar är så tillgänglig och rättvis som möjligt.

Vi vill förflytta oss från att tänka på AI, maskininlärning och deras materialiserade jag (robotar) som intressanta undersökningsobjekt till att tänka på dessa som möjligheter att utveckla sociotekniska svar på komplexa utmaningar.

Foto: Charlotte Perhammar/Linköping universitet.