Amanda Lagerkvist

Sverige måste gå i spetsen när det gäller att ge humanvetenskapliga perspektiv på AI

Amanda Lagerkvist

Amanda Lagerkvist, universitetslektor vid Uppsala universitet, är projektledare för WASP-HS projektet BioMe: Existential challenges and ethical imperatives of biometric AI in everyday Lifeworlds.

Att avslöja myter om det teknologiskt sublima är ingen nyhet inom medie- och kommunikationsvetenskapen. Kvalificerad problematisering av medierna utgjorde kärnan i själva tillkomsten av vår disciplin för hundra år sedan, och är helt central i vår skolning som medieforskare.

En sådan ryggmärgsreflex – att alltid politisera, sociologisera, historisera och kontextualisera ”nya” medieteknologier och deras konsekvenser – är både välkommen och välbehövlig även för den rådande hajpen och hysterin kring artificiell intelligens. Men att gå bortom myten är ändå bara början, och det räcker inte. Vi måste också bidra med perspektiv och presentera visioner för hur vi kan både kritiskt och kreativt engagera oss i denna utveckling. Det är just det vi hoppas kunna göra i det WASP-HS-projekt jag leder, BioMe: Existential Challenges and Ethical Imperatives of Biometric Artificial Intelligence in Everyday Lifeworlds.

I min tidigare roll som Wallenberg Academy Fellow öppnade jag ett nytt internationellt forskningsfält som utforskar vad det innebär att vara människa i den digitala tidsåldern, och i en tid av ökad automation: existentiella mediestudier. Forskningsfältet återuppväcker klassiska existentiella teman inför den snabbt ökande digitaliseringen och automationen av människans livsmiljö, för att väcka frågor kring sårbarhet och ansvar i mötet mellan det digitala och det mänskliga (Lagerkvist 2016, ed. 2019). Här ingår också att överskrida gränser inom forskning, lämna bekvämlighetszoner och integrera olika samhällssektorer. Detta är fel tidpunkt för att förbli passivt specialiserade, avskilda inom olika vetenskapstraditioner och områden för kunskapsproduktion. De annalkande förändringarna – både i materiell och symbolisk mening – är enorma, har globala konsekvenser och omfattar de flesta områden i livet. Detta uppmanar oss att som seriösa forskare börja tala med varandra om vad vi vill att AI ska vara, vad vi som medborgare och som art ska med AI till, och om det finns eller borde finnas några fredade zoner dit automationen inte når.

För mig är WASP-HS med sin breda och integrerande ambition därför på många sätt en dröm som gått i uppfyllelse. Under ganska lång tid har jag argumenterat för att Sverige måste gå i spetsen när det gäller att ge humanvetenskapliga perspektiv på utvecklingen och utvärdera risker och möjligheter genom att ta i anspråk den rikedom av kritiska kompetenser som finns inom våra expertområden. Med andra ord måste vi undersöka vad jag kallat den levda automationens etos, erfarenheter och etik (se Hub For Digital Existence) genom modiga och långsiktiga tvärvetenskapliga forskningsansatser, som inkluderar humaniora och samhällsvetenskap.

Vårt nya projekt om de existentiella konsekvenserna av ansikts- och röstigenkänning och datainhämtning via sensorer, är starkt förankrat i medie- och kommunikationsvetenskapen, och har som målsättning att ta existentiella mediestudier vidare i nya och angelägna riktningar. Målet är att producera tvärvetenskaplig spetskompetens som även överbrygger expertis inom juridik, informationssystem, filosofi och konstnärlig forskning, samt mediearkeologi, digital antropologi, forskning om funktionsvariation, och queerteori.

Dessutom hävdar jag att vi inte kan ’outsourca’, eller nöja oss med att ha delegerat frågor om etik och konsekvenser av AI till excellenta framtidsinstitut i andra länder (till exempel Future of Life). Vi behöver ett samtal här och nu. Som en följd av detta skapar vi nu Humanobservatorium för digital existens, i ett fortsatt partnerskap med Sigtunastiftelsen. Det kommer att bli en plats för dialoger mellan olika områden i samhället – från till exempel näringslivet, till den offentliga sektorn, civilsamhället och konst- och museivärlden. Det kommer också att vara en av de viktigaste platserna för vår kollaborativa forskningsagenda, liksom våra fältarbeten. Andra intressenter inkluderar vår partner Chalmers Artificial Intelligence Research Center (CHAIR). Den banbrytande forskning som behövs på detta område kommer att dra nytta av dessa utbyten med både samhället i stort och med dem som bygger systemen.

Det är viktigt att understryka att kollaborativ forskning inte utesluter den livsviktiga oberoende ställning vår forskning har i förhållande till de krafter som hävdar att utvecklingen är ofrånkomlig. Att AI oundvikligt, som en naturlag, kommer att ta över och härska över oss, är naturligtvis inte sant. Liksom all teknik är den byggd av människor, för somligas vinning och med vissa specifika mänskliga målsättningar. Men detta är också anledningen till att ingenjörsvetenskaperna inte ska få fortsätta utan den nödvändiga grunden inom humaniora! Och just därför behöver vi människor inom humaniora och samhällsvetenskap som engagerar sig i dessa frågor.

Det är glädjande att WASP-HS, The Wallenberg AI, Autonomous Systems and Software Program – Humanities and Society, har valt att betona humaniora i sitt namn. Det är radikalt och har en avgörande betydelse. Den akademiska världen har alltför sällan placerat humaniora i detta centrala läge, med strålkastarljuset riktat mot sig och inbjudet på detta sätt, särskilt när det handlar om STEM-dominerade sammanhang (STEM = science, technology, engineering, and mathematics). Det är verkligen en unik strävan. Som forskare inom humaniora är vår uppgift och vårt uppdrag från samhället att alltid ställa obekväma frågor, ge sammanhang och fördjupning. Det är sådana vi är och nu är vi inbjudna till festen! Men det innebär också att humaniora måste förändras och bli generativ (Ekström & Sörlin, 2012): det innebär att vi, tillsammans med AI-forskare, måste delta i formulerandet av vad som står på spel.

Är de frågor som väcks inom WASP-HS redan ett forskningsområde? Absolut. Inom de discipliner och fält som är specialiserade på, och som besitter specifik kunskap om medieteknologiska förändringar – till exempel medie- och kommunikationsvetenskap, människa-dator interaktion, informationssystem, internetforskning, kritiska datastudier, teknikfilosofi och vetenskap och teknikstudier (STS) – existerar redan sedan ganska länge humanvetenskapliga perspektiv på AI, ibland också inom tvärvetenskapliga subfält. Vad WASP-HS möjliggör är, för dem av oss som är engagerade i detta som vårt huvudsakliga kall, att kunna fortsätta gå djupare. Det innebär också att vi får den tid som krävs för att påverka den internationella forskningsdebatten, hur AI-utvecklare tänker och i sin tur hur samhället arbetar med och lagstiftar kring denna betydande utveckling. Detta är vad alla medel från Wallenbergstiftelserna kräver och möjliggör: excellens i forskningen, djärvhet och uppfinningsrikedom liksom en stark, fokuserad vision. Som Göran Sandberg har uttryckt det: ”Gör bra vetenskap, inget annat” (Kungliga vetenskapsakademien, WAF Mentorskapsprogram, 11 september 2014).

Etikdebatten brådskar, men den är också full av komplexitet och intressen från olika håll. Det har till exempel nyligen hävdats att ”etisk AI” är ett projekt som formuleras av företagens intressen för att avvärja statliga policyingripanden, läs mer på The Intercept: The Invention of “Ethical AI”.

Att däremot betona ”ansvarsfull AI” (Dignum, 2019) och ”mänskligt centrerad AI” (Europeiska kommissionen, 2018) ligger mer i linje med vårt projekts avsikter. Som Charles M. Ess hävdar (2020), måste etik också härledas från och vara till för ”oss övriga” i en bred folklig mening, och inte enbart handla om principer formulerade av filosofer och specialister. Vi är alla etiska och existentiella varelser, och en framtid där vi blir mänskliga med teknik, är något vi bör anamma, forma och kritisera – tillsammans.