Kristina Höök, professor vid KTH, är projektledare för projektet Ethics as Enacted through Movement – Shaping and Being Shaped by Autonomous Systems. Tillsammans med Airi Lampinen, biträdande universitetslektor vid Stockholms universitet, vill hon utforska hur etik uppstår i mötet mellan användare och autonoma system som drönare.
Hur ser du på att vara en del av WASP-HS? Vad betyder detta för dig?
Att vi fick en plats inom WASP-HS blev en underbar överraskning för mig! När jag såg vilka de andra involverade forskarna var, och deras bakgrund från olika discipliner och delar av Sverige, blev jag mycket glad eftersom det är så många verkligen excellenta forskare som jag gärna utbyter idéer med.
Vilka är dina förväntningar på WASP-HS, både för samhället i stort och för forskning i Sverige?
WASP-HS ger mig förväntningar om nya perspektiv och en förhoppning om att kreativa möjligheter ska öppnas för att kunna använda AI på förnuftiga och ansvarsfulla sätt. För mig är AI på ett sätt bara en annan teknik, men en teknik som måste “tämjas” för att på ett korrekt sätt integrera etiska och ansvarsfulla metoder.
Samtidigt som WASP-HS gav mig hopp, tror jag också att vi måste arbeta hårt för att integrera WASP-HS med WASP. Jag menar verkligen att tvärvetenskap är den enda vägen framåt för detta område (även om jag tycker det är mycket svårt och tidskrävande att engagera sig). Jag ser fram emot att hitta sätt på vilka vi kan samarbeta med WASP-forskare.
Vad vill du att ditt eget projekt ska leda till?
Som interaktionsdesigners är vi intresserade av hur etik formas av de sätt som vi designar autonoma system. Vi fokuserar särskilt på flygdrönare. Drönare är fascinerande eftersom vi med dem på ett sätt får övermänskliga krafter: vi blir cyborgs eller centaurer när vi förenas med dem. De rör sig, de låter mycket och de uppför sig på ett sätt som verkar intelligent och levande för åskådare. Eftersom vårt sätt att förstå världen grundar sig på en uppfattning om att rörelse också har en avsikt, blir drönare den ”andra” för oss.
Ännu mer intressant för oss är hur drönare och andra autonoma teknologier förutsätter att vi själva rör oss på särskilt vis för att interagera med dem, och därmed uppmuntrar vissa estetiska upplevelser och beteenden, medan andra hålls tillbaka.
Argumentet som driver vårt projekt är att det är just i det samspelet, i sättet att röra sig och anpassningar av beteenden, som etik blir till. Etik är för en interaktionsdesigner som försöker skapa rörelsemönster hos drönare inte ett antal abstrakta principer, det är inte attribut som vi ger till ett system, formulerat i någon slags etisk checklista för riskhantering, och det är inte heller något som kan beskrivas i termer av individuellt och rationellt beslutsfattande.
I stället är etik något som träder fram i de interaktioner som vi, som designers (och användare) möjliggör. Vi formar och formas av dessa autonoma system. Etik växer fram och blir en del av samspelet mellan människa och drönare.
